Have I told you I love you?

Mitt huvud är kvar på andra sidan jorden. Allting snurrar. Herregud, vad gör man? Barfota, fri och med en sval vind mot huden känner jag mig mer påverkad av hans närvaro än av alla glas vin som jag druckit. Jag tittar upp mot en vacker stjärnhimmel och smakar på livet, livet som det är just då. Perfekt. Perfekt med nattdopp i det stora mörka och tystnad med tusentals stjärnor ovan. Luften är pefekt, mina vänner är perfekta, det doftar perfekt och allt är precis som det ska vara och jag vill inte ändra på en enda sak. Inte en enda sak. Vi dansar som om ingen ser på, sjunger som om ingen hör och lever var dag som om det vore den sista. Allt känns lovande och det enda jag vill är att leva.

48- hour countdown

Livet, jag älskar livet också.

Why don’t you take another little piece of my heart? Why don’t you take it, and break it and tear it all apart?

Aaaaaah! Ångest, glädje, frustration, kärlek? Jag är förrvirrad. Jag är en sucker. Så mycket för att sluta träffa honom. Jag lovade mig själv att klippa av det där och då. Hur länge klarade jag det? Två, tre timmar? Sedan fick han mig att lova att inte tänka eller prata om det faktum att det är mindre än en månad kvar. Att njuta av varje dag, tillsammans. Och i nästa sekund satt jag på ett tåg söderut för en weekend till Brisbane och Surfers Paradise, tillsammans. Det är försent nu. Försent att vända tillbaka. Den enda vägen ut är den hårda vägen och då kan jag lika gärna göra det bästa av vad som är kvar. Det är bara känslor men jag känner mig knäppare än vanligt men ändå mer klarsynt. Jag ser vad som händer, jag ser det mycket väl.

Åh håll mig,

åh håll om mig som ingen annan fanns. Kanske aldrig mer får se dig, det här är vår sista dans. Så kyss mig, kyss mig. Är det på riktigt eller drömmer jag?

Sov ut idag (torsdag) efter helgen och började fundera när jag låg där. Tiden går alldeles för fort. Inom två månader är jag tillbaka i Sverige, Karlskoga och folk kommer fråga hur det är med mor din, far din och syr din och allt är som vanligt igen. Jag vill inte, jag vill verkligen inte. Bara tanken på att jag snart måste lämna det här fyller hela min kropp med enorm ångest. Det ligger en spänning i luften. Känner ni? Den påminner om osäkerhet, säkerhet, frustration, avslut och brustna hjärtan. Förmodligen kommer jag aldrig någonsin att träffa vissa av människorna här igen. Det är underbara människor som blivit mina bästa vänner.

Det kanske inte går, det kanske måste få göra ont. Men jag är rädd att det aldrig ska sluta göra ont om jag öppnar upp för det. Jag känner redan nu att jag är alldeles för beroende. Allt det här vänder sig in i mig. Jag vill inte mata den känslan, borde sluta men jag kan inte ro för att jag vill ha mera, hela tiden.

Samtidigt som jag inte känner någon hem hemlängtan alls så ser jag fram emot att så småningom få komma hem. Förstår ni? Jag ser fram emot galna och spontana äventyr med mina vänner och kärleksfulla kramar och omtanke från min kära familj.


Ring om du vill, å hälsa dom jag känner, håll blicken kvar i skyn!

Melbourne

Om jag var tvungen att välja, så är Melbourne – med sin europeiska stil, oförutsägande väder och gröna spårvagnar – mitt val (sorry Sydney). Men det känns som om människorna där är mer passionerade av sin stad än vad Sydneyborna är. Med sitt rika kulturliv, gröna spårvagnar rullande på gatorna, europeiska arkitektur och bitande kyla var det nästan så att jag glömde bort att jag var i Australien. Men när det gäller shopping, restauranger, mode , uteliv, musik och caféer är det min favorit.

Jag, tjejerna från Uni Central på andra sidan gatan och våran vän J från Brasilien lämnade Queensland tidigt i torsdags morse. Trött som en gamling slängde jag ner min sista packning i min ryggsäck - mitt enda bagage, sa hej då till A och bestämde mig i sista sekund för att lämna mina sneakers hemma, vilket jag senare skulle få ångra. Nere på gatan mötte vi upp Gabi, Rene och Sarah och vi började våran resa mot Brisbane airport. Trots tight tidsschema med flera byten av buss och tåg och trots ovisheten om exakt avgångstid, lyckades vi så smånigom att ta oss fram till rätt check in på flygplatsen. Imponerande! Jag är alltid van vid att någon i mitt resesällskap har koll på väsentliga saker som tider och biljetter men tydligen så är vi alla av samma karaktär. Men åter igen, hey vi klarade det.
Efter nästan 12 timmar (observera att flygresan bara tar 2) ramlade vi in på vårat hostel i stadsdelen St. Kilda. Utmattade bestämde vi oss ändå för att bege oss ut för att leta efter mat och i samma sekund som jag öppnade ytterdörren slog kylan mig som en fet käftsmäll. I det ögonblicket förstod jag att jag varit dum som lämnat mina sneakers hemma. Jag hadde inte ens ett par jeans med mig. Med flip flops på fötterna har 15 plusgrader aldrig tidigare varit så kalla. Trots kyla så hadde vi skut roligt. Jag tänker låta bilderna tala för sig själva: www.annesavinen.pixbox.se

Puss och kram

Om det här är allt vi hinner med
så håll mig

Tiden går alldeles för fort, för att hinna med. I helgen åker jag, tjejerna och J till Melbourne för att för att utforska Australiens andra största stad, också kallad huvudstaden av shopping. Vi kommer spendera massor av pengar (som vi egentligen inte har). Bussen går redan klockan 05.55 imorgon bitti, om 13 timmar exakt. Det betyder att jag måste lägga mig sjukt tidigt ikväll för att få de 8 timmar av sömn som min kropp behöver för att fungera någorlunda. Vi vet redan att det inte kommer att hända.
För, efter ett helt dygn av As frånvaro är han tillbaka, med en ursäkt baserad på stress och trötthet. Jag vet fortfarande inte om jag tror honom men hey, vad spelar det egentligen för roll? Jag vill leva här och nu och själva verket så tror jag bara att det var bra, det som hände. Det får mig att inse att jag inte alltid kan få som jag vill, när jag vill. Det i sin tur får mig att vilja ha honom ännu mer.

På söndag kommer vi tillbaka till Queensland. Vi landar i Brisbane och funderar på att stanna där en natt. Det är 17 maj, Norges nationaldag och tydligen så vallfärdar massor av folk dit med ursprung från Skandinavien. Det kan ju bli ballt. Eller?

Men nej du, innan jag går hem idag måste jag skriva klart mitt 6 minuters tal om doktor-assisterad dödshjälp och skriva ytterligare 1000 ord om festival- och event sectorn i världen och jag vill gå hem snart (läs:nu), so bye bye.



P.s

Till hösten flyttar jag till Göteborg. 15 minuter från avenyn, 10 minuter från Liseberg. Det kan ju bli ballt? Huh?

Hans: Jag har tyvärr inga bilder på "kava-cermonin". Vi var inte tillåtna att fotografera under cermonin, that's why. Hur ändrar jag inställningarna du pratade om? Help?